Han bytte metal mot folkblues

Joakim Malmborg är Old Kerry McKee, ett femmannaband i en kropp.
I morgon spelar han på Uddevallakassetten.


Foto: Daniel Falk

Old Kerry McKee

Namn: Joakim Malmborg
Född: 4 april 1985
Bor: I en stuga i Tomtebacka utanför Lerum



– Jag brukade skriva musik i mitt gamla band och då hade jag oftast trummor och de andra instrumenten klart i huvudet. När man spelar alla instrument själv slipper man helt enkelt att kompromissa . . .
Joakim Malmborg började spela musik under gymnasietiden. Då bodde han på Klädesholmen och det var bara dödsmetal som gällde. För tre och ett halvt år sedan sadlade han om fullständigt. Han la sin gamla metalkarriär på hyllan och bytte fyra elgitarrer mot en akustisk. Han lämnade bandet och blev sin egen raspiga countryorkester. Med vänsterfoten spelar han tamburin. Den andra pulserar slag över bastrumman. Från knät rasslar tunga kedjor i takt och panflöjten hittade han hemma efter en fest.
– Old Kerry McKee föddes när jag fick låna en box skivor med Johnny Cash. Sedan halkade jag in på Bob Dylan, läste en bok om honom och började gräva i blues- och countrymusiken.
Inspirationen kommer även från Daniel Norgren som också ska spela på Uddevallakassetten.
– När jag lyssnade på Daniel Norgren tänkte jag ”Vilken kille! Vilken röst! Så vill jag också kunna sjunga”. Men sen vill man ju inte göra något som någon annan redan gjort. Så jag började med gitarren och byggde sedan vidare med de andra instrumenten som jag hade liggandes hemma.
Drömmen nu är att få åka till den amerikanska södern och göra spelningar där.
– Jag älskar allt som har med amerikansk folkblues att göra. Banjos, whiskey
och gammal slav- och fängelsemusik.

Jag ser bara en mörk framtid som journalist

Herregud, vad har jag gett mig in på?

Egentligen ska jag inte skriva det här inlägget, inom journalistbranschen passar det sig inte att visa sig svag. Då kan du glömma din karriär, det är som att dränka sig själv i konkurrensens vatten.

Men jag kan inte hjälpa det, mina fingrar skriver febrilt ändå. Chockade av verkligheten. Jag går upp klockan sju. Det är kolsvart. Jobbar själen ur mig hela dagen. Sittandes framför en förödande skärm. Klockan sex är jag hemma igen, då är det lika kolsvart som för 11 timmar sedan då jag såg mitt internatrum senast. Hur ska det då gå om några år? Hur ska jag hinna hämta barn från dagis, laga mat, vara mamma, vara kär, träna och ha ett liv?

Jag har blivit en textproducent. En själlös maskin. Jag hatar skärmen, skrivkrampen, telefonen. Älskar blocket, novemberluften, verkligheten. Jag förtvinar av småstadslivet. Hur ska vi kunna försörja oss? Förutom de förbannade sportjournalisterna, men jag sätter hellre min fot i helvetet än där. Hur ska vi ens kunna få jobb? Hur ska vi orka producera kreativa material i all oändlighet? Jag skiter ögonen ur mig av skrivkramp ibland. Frustreras av mina egna krav på kvalité, närvarokänsla och begriplighet.

Förutom att jag har en mörk framtidssyn idag, så har jag gjort bra ifrån mig idag tycker jag.

- Kom med en egen idé och gjorde en intervju med musikern Old Kerry McKee.

- Skrev två bra artiklar om tråkiga saker.

- Gjorde Dagens Fråga = intervjuade folk på stan + fotade

- Ringde en himla massa folk med mitt tuffa headset.

- Var helt självgående. Hejja Cajsa! (Försöker vara snäll mot mig själv, ibland)

Vad är det värsta som kan hända?

– Bohusläningen, Cajsa Vingros, svarar jag i headsetet, knäpper händerna bakom huvudet och lutar mig tillbaka i kontorsstolen. 

Att låta sitt namn presenteras av en riktig tidning ger en förunderlig makt. Plötsligt ville alla prata med mig. Jag ringde inte upp Verkställande Direktörer. De ringde upp mig.

Förvirrad över mitt eget lugn spatserade jag in genom dörrarna till redaktionen på Bohusläningen. På morgonmötet drack männen kaffe och hade struntat i att ta med sig dagens tidning, kvinnorna hade både dagens och helgens med sig. De drack inte kaffe. (Själv kämpade jag mot en nära-döden-upplevelse av kaffeabstinens). Nyhetschefen pekade med hela handen till höger och vänster. Jag hade ryckt med mig dagens tidning i all hast och försökte se proffsig ut och bläddra i samma takt som redaktionen. De interna skämten gick som luftskott över bordet men jag skrattade inte. Försökte få min koncentrerade mun att le. Jag satt förbluffad över den iskalla journalist som tagit över min kropp. Jag var skarpaste kniven i lådan. Journalisten i mig ville från och med nu bara tilltalas med namnet Wallraff. Jag sa åt Wallraff att skärpa sig. 

Tillåt mig berätta lite om min barndom. 

Vad är det värsta som kan hända? Ungefär så löste vi ofta ångest i min familj. 

Mantrat ekade i mitt undermedvetna hela dagen. Jag avböjde erbjudandet om att ha fotograf med mig på första jobbet, kastade lite med luggen och slängde upp kameran på axeln. Gick ut genom dörrarna och gjorde stan. Återvände med materialet som mina fingrar förvandlade till färdig text på första försöket. 

Vad hände!?