Vad är det värsta som kan hända?

– Bohusläningen, Cajsa Vingros, svarar jag i headsetet, knäpper händerna bakom huvudet och lutar mig tillbaka i kontorsstolen. 

Att låta sitt namn presenteras av en riktig tidning ger en förunderlig makt. Plötsligt ville alla prata med mig. Jag ringde inte upp Verkställande Direktörer. De ringde upp mig.

Förvirrad över mitt eget lugn spatserade jag in genom dörrarna till redaktionen på Bohusläningen. På morgonmötet drack männen kaffe och hade struntat i att ta med sig dagens tidning, kvinnorna hade både dagens och helgens med sig. De drack inte kaffe. (Själv kämpade jag mot en nära-döden-upplevelse av kaffeabstinens). Nyhetschefen pekade med hela handen till höger och vänster. Jag hade ryckt med mig dagens tidning i all hast och försökte se proffsig ut och bläddra i samma takt som redaktionen. De interna skämten gick som luftskott över bordet men jag skrattade inte. Försökte få min koncentrerade mun att le. Jag satt förbluffad över den iskalla journalist som tagit över min kropp. Jag var skarpaste kniven i lådan. Journalisten i mig ville från och med nu bara tilltalas med namnet Wallraff. Jag sa åt Wallraff att skärpa sig. 

Tillåt mig berätta lite om min barndom. 

Vad är det värsta som kan hända? Ungefär så löste vi ofta ångest i min familj. 

Mantrat ekade i mitt undermedvetna hela dagen. Jag avböjde erbjudandet om att ha fotograf med mig på första jobbet, kastade lite med luggen och slängde upp kameran på axeln. Gick ut genom dörrarna och gjorde stan. Återvände med materialet som mina fingrar förvandlade till färdig text på första försöket. 

Vad hände!?