Definitioner och sammanfattningar

Eldsjäl (substantiv): En person som brinner väldigt mycket för något - en aktivitet, förening, samhällsfråga eller liknande - men som har stora brister i sin förmåga att uttrycka exakt vad det är han/hon brinner för utan att använda hela ordförrådet och överstiga samtliga existerande tidsbegränsningar.

Har haft långa samtal med eldsjälar de senaste dagarna, och även om jag förstår vad de brinner för och vad de vill säga så önskar jag att de hade kunnat säg det på ett kortare och mer koncist sätt. Men å andra sidan är det väl precis det som är min uppgift - att sålla fram essensen ur en fyrtio minuter lång konversation och få ihop den på så få meningar som möjligt.

Huvva.
Men men, nu ska eder höstlovsreporter bort till muséet. Tydligen har de medeltidstema med utklädningskläder, dubbande och annat roligt. Känns som om det passar mig perfekt. Nästan tur att innerstadsföreningen var oanträffbar!

Han bytte metal mot folkblues

Joakim Malmborg är Old Kerry McKee, ett femmannaband i en kropp.
I morgon spelar han på Uddevallakassetten.


Foto: Daniel Falk

Old Kerry McKee

Namn: Joakim Malmborg
Född: 4 april 1985
Bor: I en stuga i Tomtebacka utanför Lerum



– Jag brukade skriva musik i mitt gamla band och då hade jag oftast trummor och de andra instrumenten klart i huvudet. När man spelar alla instrument själv slipper man helt enkelt att kompromissa . . .
Joakim Malmborg började spela musik under gymnasietiden. Då bodde han på Klädesholmen och det var bara dödsmetal som gällde. För tre och ett halvt år sedan sadlade han om fullständigt. Han la sin gamla metalkarriär på hyllan och bytte fyra elgitarrer mot en akustisk. Han lämnade bandet och blev sin egen raspiga countryorkester. Med vänsterfoten spelar han tamburin. Den andra pulserar slag över bastrumman. Från knät rasslar tunga kedjor i takt och panflöjten hittade han hemma efter en fest.
– Old Kerry McKee föddes när jag fick låna en box skivor med Johnny Cash. Sedan halkade jag in på Bob Dylan, läste en bok om honom och började gräva i blues- och countrymusiken.
Inspirationen kommer även från Daniel Norgren som också ska spela på Uddevallakassetten.
– När jag lyssnade på Daniel Norgren tänkte jag ”Vilken kille! Vilken röst! Så vill jag också kunna sjunga”. Men sen vill man ju inte göra något som någon annan redan gjort. Så jag började med gitarren och byggde sedan vidare med de andra instrumenten som jag hade liggandes hemma.
Drömmen nu är att få åka till den amerikanska södern och göra spelningar där.
– Jag älskar allt som har med amerikansk folkblues att göra. Banjos, whiskey
och gammal slav- och fängelsemusik.

Jag ser bara en mörk framtid som journalist

Herregud, vad har jag gett mig in på?

Egentligen ska jag inte skriva det här inlägget, inom journalistbranschen passar det sig inte att visa sig svag. Då kan du glömma din karriär, det är som att dränka sig själv i konkurrensens vatten.

Men jag kan inte hjälpa det, mina fingrar skriver febrilt ändå. Chockade av verkligheten. Jag går upp klockan sju. Det är kolsvart. Jobbar själen ur mig hela dagen. Sittandes framför en förödande skärm. Klockan sex är jag hemma igen, då är det lika kolsvart som för 11 timmar sedan då jag såg mitt internatrum senast. Hur ska det då gå om några år? Hur ska jag hinna hämta barn från dagis, laga mat, vara mamma, vara kär, träna och ha ett liv?

Jag har blivit en textproducent. En själlös maskin. Jag hatar skärmen, skrivkrampen, telefonen. Älskar blocket, novemberluften, verkligheten. Jag förtvinar av småstadslivet. Hur ska vi kunna försörja oss? Förutom de förbannade sportjournalisterna, men jag sätter hellre min fot i helvetet än där. Hur ska vi ens kunna få jobb? Hur ska vi orka producera kreativa material i all oändlighet? Jag skiter ögonen ur mig av skrivkramp ibland. Frustreras av mina egna krav på kvalité, närvarokänsla och begriplighet.

Förutom att jag har en mörk framtidssyn idag, så har jag gjort bra ifrån mig idag tycker jag.

- Kom med en egen idé och gjorde en intervju med musikern Old Kerry McKee.

- Skrev två bra artiklar om tråkiga saker.

- Gjorde Dagens Fråga = intervjuade folk på stan + fotade

- Ringde en himla massa folk med mitt tuffa headset.

- Var helt självgående. Hejja Cajsa! (Försöker vara snäll mot mig själv, ibland)

Praktiken och jag

Hela två dagar har nu avverkats på EP-redaktionen. Jag är lika förvirrad som igår, och i förrgår. Nyhetschefen som tagit på sig ansvaret att förse mig med uppgifter har på tok för mycket att göra på grund av alla nedskärningar. Redaktionen som förut var fylld av unga ivriga människor är nu ett kontorslandskap med gamla avslagna journalister som är trötta på sitt jobb. I fikarummet så sitter det en å annan äldre kvinna som beklagar sig över hur journalistranchen ser ut idag ”jag tycker inte skolorna borde få utbilda fler journalister, det finns inga jobb. Så är det bara!”. Ja vad ska man säga? Ja, så kanske är fallet, men jag tycker att journalistskolorna borde fortsätta och du borde byta jobb, surtant!

Nej, men nu låter det som att jag har världens sämsta praktik och det stämmer ju inte. Jag får ju i alla fall skriva artiklar och åka ut på uppdrag. Men nästa gång så ska jag inte vara på en tidning som är påväg att ta självmord i sin bitterhet. Sveriges radio, förbered er för snart kommer jag..

Sen vill jag bara avsluta med visdomsorden:

Ta hand om livet, varje mänska du träffar är en del av livet, om än en väldigt liten del, en del av livet är fortfarande en del av livet. Ps, att va mätt är en dödssynd.

/Jessica

Vad är det värsta som kan hända?

– Bohusläningen, Cajsa Vingros, svarar jag i headsetet, knäpper händerna bakom huvudet och lutar mig tillbaka i kontorsstolen. 

Att låta sitt namn presenteras av en riktig tidning ger en förunderlig makt. Plötsligt ville alla prata med mig. Jag ringde inte upp Verkställande Direktörer. De ringde upp mig.

Förvirrad över mitt eget lugn spatserade jag in genom dörrarna till redaktionen på Bohusläningen. På morgonmötet drack männen kaffe och hade struntat i att ta med sig dagens tidning, kvinnorna hade både dagens och helgens med sig. De drack inte kaffe. (Själv kämpade jag mot en nära-döden-upplevelse av kaffeabstinens). Nyhetschefen pekade med hela handen till höger och vänster. Jag hade ryckt med mig dagens tidning i all hast och försökte se proffsig ut och bläddra i samma takt som redaktionen. De interna skämten gick som luftskott över bordet men jag skrattade inte. Försökte få min koncentrerade mun att le. Jag satt förbluffad över den iskalla journalist som tagit över min kropp. Jag var skarpaste kniven i lådan. Journalisten i mig ville från och med nu bara tilltalas med namnet Wallraff. Jag sa åt Wallraff att skärpa sig. 

Tillåt mig berätta lite om min barndom. 

Vad är det värsta som kan hända? Ungefär så löste vi ofta ångest i min familj. 

Mantrat ekade i mitt undermedvetna hela dagen. Jag avböjde erbjudandet om att ha fotograf med mig på första jobbet, kastade lite med luggen och slängde upp kameran på axeln. Gick ut genom dörrarna och gjorde stan. Återvände med materialet som mina fingrar förvandlade till färdig text på första försöket. 

Vad hände!?

Praktikdags

Hej alla små murvlar!
Vissa av oss har redan börjat praktisera, vissa andra föredrar ledighet och sovmorgon framför morgonmöten och 27 koppar kaffe...
***
Grymt nyfiken att höra hur framförallt ni andra praktikanter har det på era arbetsplatser? Vad får ni göra? Länka gärna till era artiklar på bloggen.
Här under kan ni se ett litet plock ur min första dag på GP:
http://www.gp.se/sport/1.763031-gais-premiar-stoppas
***
Sjukt skönt att vara i Göteborg under två veckor, inget ont om Ljungskile och internatlivet men det är inte Göteborg direkt. Till allas stora undran kan jag berätta att, jo, jag saknar självklart min rumskamrat men imorgon har vi lunchdejt! :)
***
Tjoflöjt nu är det Pluras Kök!

Fotovecka 1 - Tema Höst

Alla bilder: Hedda Berander

VILKEN HÄFTIG GREJ!

Hedda, du är ett geni!

Ville bara skriva det och att jag för tillfället sitter på Swebus hem till Östergötlands hufvudstad, LINKÖPING!

PUSS

Idrott är på lekfullt allvar

Det gälla ljudet av gummisulor mot plastgolv skär genom musiken. En Queen-låt dunkar i högtalarna samtidigt som spelet stannar upp i en knapp sekund. Sedan är det igång igen – en snabb förflyttning, bollen som precis nuddar fingrarna på planens längsta spelare, ändrar riktning och hamnar rakt i famnen på tjejen bredvid.

Hon ser ut att knappt ha hunnit tänka innan bollen är i luften. Allas blickar vänds uppåt och sakta, sakta vinglar bollen ner i metallringen.

Tre par händer sträcks mot taket, tre ögonpar som blickar ner i golvet.

”Don't stop me now, I'm having such a good time, I'm having a ball”. Freddie Mercury i sin himmel sätter ord på det som pågår i den bortre halvan av den gamla gympasalen. Allas ögon skriker fokus och de enda ord som hörs är korta stavelser. ”Hit”, ”fa-an”, ”Jess”, ”snyggt”.

Spelarna flyttar fram och tillbaka, de rör sig snabbt under korgen. Men det är inte på liv och död, man ser på dem att de har roligt.

Det är bara inte läge att stoppa dem just nu.

Hedda Berander

JL1

"Snällheten är vår genetiska norm"

Människorasen överlevde genom samarbete och kommunikation. Detta sade journalisten Lasse Berg som skrivit flera böcker om människans ursprung och utveckling. I måndags föreläste han på Ljungskile Folkhögskola.

Temat var När människan bytte tillvaro, och utifrån sina böcker och resor pratade Lasse Berg om vårt ursprung och hur forskningen på sistone börjat ändra uppfattning om varför människan gör som hon gör.

Alla människor som lever på jorden idag härstammar från ett fåtal individer som utvandrade från Afrika för ungefär 60 000 år sedan. Genom att studera bushmän i Kalahariöknen och arkeologiska fynd har synen på människans överlevnads-förmåga börjat ändras. Tillexempel är vi inte gjorda för att leva i en hierarki.

– Människan har en inbyggd motvilja mot chefer. De urtida människorna hade inga direkta ledare utan levde i små grupper på omkring 30 personer där alla hjälpte till med allt, sade Lasse Berg.

Att de samlade mat var för sig och sedan kom tillbaka till gruppen, där alla delade allt är nästintill unikt för människan. Det är bara vi, och en liten art av fladdermus som betett sig så. Enligt Lasse Berg beror detta delvis på dopamin, ett ämne i hjärnan som gör oss lyckliga.

– När vi gör någon glad får vi en dopaminkick som i sin tur gör oss lyckliga. Därför ville urtidsmänniskorna bidra till gruppen på samma sätt som människan idag vill känna samhörighet.

Minst lika viktigt för överlevnad genom samarbete var förmågan att skämmas. Lasse Berg sade att skamkänslan i kombination med förmågan att länge minnas vem som svikit en fungerade som en inbyggd polis. Rent genetiskt ville man inte svika gruppen.

Människorna som vandrade ut i världen för 60 000 år sedan var med andra ord fredliga och levde i små ledarlösa stammar. Tvärtemot vad man kan tro klarade sig de som var bra på att kommunicera bättre än de som valde att slåss när olika stammar stötte på varandra.

– Homo Sapiens var den första människorasen som kunde göra konsonanter och skapa ett fungerande talspråk. Det i sin tur ledde till att de kunde lösa konflikter genom att tala med varandra istället för att ta till våld, sade Lasse Berg.

Han fortsatte med att konstatera att stammarna sedan kunde ägna sig åt att byta gener under trivsamma former, och därigenom säkra den diplomatiska genens fortlevnad.

– Människan är varken krigisk eller ojämställd av naturen, men de yttre förutsättningarna och sättet vi lever på har påverkat oss, och fått oss att fatta såna beslut. Snällheten är vår genetiska norm, sade Lasse Berg.

Hedda Berander

JL1